TJOLÖHOLM SOM STUTERI

Jag skrev två artiklar om hästarna på Tjolöholm inför SM i körning, som gick av stapeln där.
De publicerades i lokaltidningen, som går ut i närmare 20 000 ex. Kram, Birgitta

Detta trevliga brev dyker ner i min brevlåda och med Birgitta Lundins hjälp,
 kan jag därför publicera kopior av hennes artiklar i Norra Halland

Tjolöholms stuteri– en gång Skandinaviens största
Fredagen 5 augusti 2005

Den 11-14 augusti går Svenska Mästerskapen i körning av stapeln på Tjolöholm. Det är nog inte allmänt bekant hur passande den vackra egendomen är för just sådana tävlingar, och för hästverksamhet över huvud taget.

James Fredrik Dickson kör ett par Hackneys.

Anledningen till att James Fredrik Dickson köpte egendomen Tjolöholm, var nämligen att uppföra ett stuteri och att ha stora områden för bete åt alla sina hästar. Hans Sikens gård på Onsalalandet hade blivit för liten för att härbärgera den växande hästflocken och den körskola som Dickson startade i Göteborg. Men James Fredrik hade fått ögonen på Tjolöholms stora ägor. Han köpte egendomen, och började 1893 uppföra det som skulle bli Skandinaviens största privatägda stuteri.

Det enda som idag återstår av stuteriet är den byggnad som benämns ”Tjolöholms gård”, och som tidigare var bostad och kontor för stuterichefen, delar av den byggnad som var stall för fölstona samt ”Manegen”, det forna ridhuset som greve Carl Bonde lät flytta till dess nuvarande plats.

Samtidens hästexpertis imponerad

Det kan vara roligt att ta del av vad en samtida hästexpert hade att säga om Tjolöholms stuteri:
Vilhelm Nauckhoff berättar 1896 i sin bok ”Hästen, dess natur, skötsel och vård”:

”Tjolöholm, vårt lands yngsta men största stuteri, som äges av stallmästaren och grosshandlaren J. F. Dickson, är beläget i Halland ungefär 5 km från Fjärås station på Västkustbanan. Redan på 1880-talet började herr D. att på egendomen Siken i Onsala socken samla ett värdefullt avelsmaterial, vilket, småningom ökat, på nyåret 1894 flyttades till Tjolöholms gods, där storartade och ändamålsenliga byggnader blivit uppförda under föregående år.

Etablissementet består av en 130 meter lång fasadbyggnad, innehållande hingststall med spiltor och boxar, stall för rid- och vagnshästar, samt gallston och under dressyr varande unghästar, foderrum med särskilt kök, innehållande kok- och förvärmningsapparater, för att under vintern hålla vattnet vid lagom temperatur, selkammare och vagnbod med utanför på baksidan belägen övertäckt cementerad hall för vagnarnas rengöring. På andra sidan vagnboden, som är belägen i mitten av byggnaden, är foderrum för denna avdelning samt tvenne stall med större och mindre boxar för föl och unghästar.

Genom en uppe i berget placerad ångmaskin drivas de på skullarna befintliga hackelsemaskinerna och havrekrossen. Mellan var och en av de olika stallavdelningarna äro uppförda brandmurar, som nog i någon mån torde skydda mot eldfara. I en vinkel med fasadbyggnaden ligger på ena sidan det synnerligen prydliga ridhuset, samt på andra sidan stall med boxar för fölstona. I alla byggnaderna är infört springvatten av bästa beskaffenhet från en i berget ovanför stuteriet uppgrävd och sprängd sjö.

Vi hava ansett oss böra meddela ovanstående, då något liknande ej finnes i vårt land och då anordningarna visa, vilken offervillighet och intresse ägaren har för den sak, som man kan säga han uppställt såsom en livsuppgift: förbättrandet av Sveriges ädla hästavel. Stuteriet är för den närvarande tiden av så mycket större betydelse, då staten ej äger något, och man bör kunna hoppas att behovet av ädelt avelsmaterial delvis skall kunna fyllas från Tjolöholm och därifrån sålda djur, utan att som förut allt måste importeras från utlandet.”

Aveln lade grunden till dagens svenska halvblod

Tjolöholms stuteri fick också den betydelse som Nauckhoff hoppades. James Fredrik Dicksons importerade fullblodshingstar (som annars användes som tävlingshästar inom galoppsporten) hyrdes ut till stuterier i landet och korsades med svenska ston av lättare ras. Själv korsade han dem med ston importerade från Preussen, och de bägge grenarna har stor del i den hästras vi idag kallar ”det svenska halvblodet”.

Förutom fullblod och halvblod födde Tjolöholms stuteri upp hästar av rasen Hackney. Dessa hästar var uppskattade vagnshästar, eftersom de lyfte benen på ett särskilt elegant sätt när de travade framför vagnarna.

Sveriges största körskola

Dicksons körskola, som var Sveriges största och som låg vid Heden i Göteborg från början, flyttades också till Tjolöholm, och här utbildades kuskar och hästskötare under 6 månader långa kurser. 16 elever skulle finnas i varje kurs, men oftast var de 20 stycken. Det var inte endast hästens anatomi och körteknik som lärdes ut, utan också vett och etikett. Kuskarna skulle ju tjänstgöra hos de så kallade ”finare” familjerna, så det gällde att kunna uppföra sig, även när man inte satt på kuskbocken!

Greven föll för kvinnlig mästarkusk

En sådan anläggning som Tjolöholms stuteri lät naturligtvis tala om sig, och hästexperter från när och fjärran gjorde studiebesök. En av dem som kom att fästa sig speciellt vid godset – och vid speciellt en av dess invånare – var greve Carl Bonde. Han berättar i sin bok ”Jag berättar för Jan” om sitt första besök när han kom till Fjärås station en sommardag 1894:

”Där väntade tre fyrspända ekipage på gästerna. Det var gräddan av den dåtida sakkunskapen i hästavelsfrågor som samlats, chefen för stuteriöverstyrelsen, greve Alfred Piper, chefen för Strömsholms hingstdepå, överste Severs, chefen för premieringsdistriktet, överste af Petersens, och en del liknande pampar. Jag kände mig litet ung i sällskapet, och tyckte därför det var mycket angenämt när jag blev anmodad att stiga upp i en lätt jaktvagn, förspänd med fyra medelstora hästar och körd av stallmästarens dotter, fröken Blanche Dickson.”

Som Blanches far förmodligen hade hoppats, blev Carl Bonde och Blanche Dickson ett par och gifte sig 1896. Efter James Fredriks död 1898 tog Carl Bonde över skötseln av stuteriet och körskolan, men utan Dicksons allt uppslukande intresse och på grund av Bondes brist på tid (han hade förutom Tjolöholm åtta gods att sköta och var aktiv officer) tynade det av och lades ner helt 1906. Men en av hästarna som fanns på Tjolöholm, Carl Bondes OS-häst, Emperor, ligger begravd i kullen i närheten av parkeringen. Med Emperor tog Carl Bonde en guldmedalj i dressyr i Stockholm 1912. Och en hel del av de privata vagnarna finns kvar, och det är var stor glädje att få se dem under Tjolöholms slotts 100-årsjubileum, såsom de skall ses: Efter vackra hästar, körda av skickliga kuskar.

Det är väl tveksamt om tjolöholmsvagnarna kommer att visas på detta sätt igen, men under tävlingarna i augusti kan vi njuta av andra vackra och ändamålsenliga vagnar efter en, två och fyra hästar. Och detta på den plats där Kungl. Stallmästare James Fredrik Dickson körde sex-spann!

Birgitta Lundin