Nästa morgon bar det av till Nationalmuseum. Där hänger den stora imponerande tavlan av Rembrandt, Batavernas sammansvärjning. Som nummer två till höger om den berömde Julius Civilis sitter vår stamfader Bobinus Chatti.

The next morning we took of towards the National Museum. There it is, the huge impressive painting by Rembrandt, The conspiracy of Julius Civilis, which we are totally sure, that we are related to.

Mer om tavlan på våra egna sidor kan du läsa här/You can read more about the painting on our own pages here:
http://www.swedickson.nu/historia1/historia.htm
http://www.swedickson.nu/foto7/foto7.htm
http://www.swedickson.nu/bataverna/bataverna.htm

Här fanns helt suveräna uppfällbara stolar, där man kunde sitta och lyssna till märkliga historier av William, hans syster Elsie Dickson 2:6:11 2:4 och Eva Dickson 2:1:3 4  P2. Eva läste Hjalmar Gullbergs hymn till ett evakuerat Nationalmuseum.

Here they had fantastic foldable chairs, where you could sit and listen to remarkable stories by William, his sister Elsie Dickson 2:6:11 2:4 and Eva Dickson 2:1:3 4  P2. Eva read the poem by Hjalmar Gullbergs.

Här följer tre referat av vad Eva berättade/This is what Eva told us:

Min gamla vän Elsa Björkman-Goldschmidt, som också var Harriet Löwenhjelms vän, berättade från tiden då de båda var unga och gick på Konstakademien nära Tegelbacken i Stockholm. Harriet var född 1887 och Elsa 1888. Så detta torde ha hänt under 1900-talets första decennium. En vacker eftermiddag då de båda kom ut på akademiens trappa, tittade Harriet mot Gamla Stan neråt Kornhamnstorg och utbrast spontant: "I gamla sta'n vid Kornhamnstorg... Visst låter det som början på en dikt!" Elsa reagerade med tvivel, men när de båda sågs nästa gång hade Harriet dikten med sig

Häromdagen läste jag något skojigt i min gamle kollega Gustaf von Platens bok "Bakom den gyllne fasaden", (Albert Bonniers Förlag 2002). Citatet är plockat ur ett kapitel om kungafamiljens liv mellan 1881 och 1908: "Varje sommar tömdes Fyrkanten på sina invånare, Gustaf.. Victoria och med tiden barnen for till Tullgarn och kung Oscar gick till sjöss som amiralissimus på sitt fartyg Drott - ett flytande lustslott med två master och tre skorstenar - och satte kurs mot västkusten. Konversationen ombord var, särskilt till kaffet och punschen, minst av allt präglad av den sedlighet som Majestätet offentligen predikade. I kajutan talade herrarna ocensurerat, medan förhoppningarna om en angenäm sommar växte med varje sjömil Drott nalkades slutdestinationen - som skämtsamt sades vara Marstrands dambadhus. Vitsiga göteborgare hade döpt detta till Kjolaholm och det påstods att Hans Majestät från Drotts brygga i kikaren kunde studera göteborgskorna i baddräkt, inte olik en storviltj ägare som med laddat gebyss iakttar sitt jaktbyte."  Berättelsens Fyrkanten var Stockholms slott, och vad Kjolaholm alluderar på - bara till namnet förstås' - ser vi ju alla.

Om bataverna dikten och upproret

-Läsa dikt, nej det är något jag inte alls kan!

Det var rätt svar på William Dicksons fråga om jag ville läsa upp Hjalmar Gullbergs dikt om batavmålningen vid släkten Dicksons stora möte den 22 maj 2004. Men så kom jag att tänka på Greta Thott, skaldens livsledsagerska, som brukade bli generad när han läste sina egna dikter. I minnesboken "Många ansikten" berättar Greta Thott om när hon hörde honom första gången, det var vid invigningen av Malmö stadsteater 1944. Man gav Shakespeares Midsommarnattsdröm med Gaby Stenberg som Titania, och Gullberg läste sin egen prolog. Så här säger hans kära Greta i boken:
"Det var första gången jag såg honom och jag blev väldigt besviken. Jag tyckte så mycket om hans lyrik, och här stod han nu i sin frack med stora axelvaddar, liten och fyrkantig. Han såg ut som en burk och han mässade när han läste. Jag trodde faktiskt han hade talfel.

Senare skulle jag ju höra Hjalmar läsa sina dikter många gånger, men jag vande mig aldrig vid det där mässandet. Det försvann inte förrän sista gången han läste i radio. Då visste han att rösten inte höll för några konstigheter, och då blev den naturlig."
Så långt Greta Thott.

Men om Hjalmar Gullberg såg liten och fyrkantig ut, så var han till sinnet varken det ena eller det andra. Som chef för Radioteatern under andra världskriget lät han lyssnarna höra den danske prästen och dramatikern Kaj Munks pjäser, som var förbjudna i det ockuperade Danmark. Det krävde mod av Gullberg att låta framföra pjäserna, ett mod som vi vet att alltför många saknade vid den här tiden.
Kaj Munk var en samlande symbol för motståndskampen i Danmark. Så hatad och kanske fruktad av nazisterna, att han arresterades i januari 1944. Och avrättades.

Gullbergs dikt "Batavernas sammansvärjning" ingår i "Hymn till ett evakuerat Nationalmuseum" i diktsamlingen "Fem kornbröd och två fiskar", utgiven krigsåret 1942. Vilket tål att begrundas när man läser dikten.
Med tanke på hur Gullbergs egen recitation lät för Greta Thott och alla andra vågade jag strax tacka ja till William Dicksons inbjudan att läsa innantill. Så detta gjorde jag, framför Rembrandts lysande målning och inför alla glada festdeltagare, efter att först ha berättat det jag nu har skrivit. Alla har vi naturligtvis sparat dikten som följde med tidigare utskick.

Men vad hände med bataverna och deras högtidliga trohetsed till Gaius Julius Civilis? (Det var så han hette, fastän konstverkets hövding kallas Claudius). Hur gick det för dessa edsvurna män, de tappra bataverna i Rhendeltat, som nu i tvåtusen år har stått för frihetskamp och hjältemod i tyrannernas Europa? År 8 hade de underkuvats av romarna, men åren 69 -70 reste de sig till strid mot överheten.
Sorgligt att säga, upproret slogs ner av kejsar Vespasianus, "judarnas och batavernas besegrare" -men gamle stamfar Bobinus var en förutseende man! I god tid tog han sin hatt och sin klan på färd västerut, vandrade vidare genom den romerska provinsen Britannia och mötte friheten i Skottland. Det kan vi vara tacksamma för.

Framför tavlan arrangerades sedan gruppfotot av en stackars fotograf, som slet för att få oss lyssna på hennes önskemål.

In front of the painting a poor photographer tried to arrange us the way she wanted us to stand.

Carin Gustavsson 2:6:11 5:3 och David William Lindquist 2:6:11 5:3:1 1