”…en prinsessa på Stegeborg som hette Anna Vasa. Hon planterade en örtagård, för det var himla bra att ha, för doktorn var inte uppfunnen på 1500-talet. Då kunde man kuta ut till sin örtagård om man fick någon liten krämpa. Och till den spanska körveln kutade man om man hade andtäppa, lite tungt i bröstet. Den ingår i Kungen av Danmarks bröstkarameller. Har man godisförbud får man gå över till grön Chartreuse, för där ingår den också. Jag brukar peka på alla möjliga grejor: i mitten är ett valnötsträd där nere. Det är bra mot engelska sjukan. Åbrodd, en liten klassisk växt som damerna hade en liten kvist av i kyrkbuketten, den luktar gott. Det var bra, då slapp man tvätta sig så där himla noga. Var prästen tråkig kunde man sitta och lukta, så man inte somnade.

Sen har vi buxbom, och buxbom det kan man käka om man har blivit lite flintskallig och inte trivs med det, för det befrämjar hårväxten. Men man får vara försiktig med doseringen, för det slår snabbt över så man blir hårig som en apa.

Sedan har ju vi damer ett sjå att vara attraktiva, och då är det daggkåpan som gäller. Daggkåpan är starkt sammandragande, så om man har ammat ett par barn, och brösten inte är lika toppiga och fina längre kan man käka lite daggkåpa, så stramar man upp sig och blir så elegant igen.

 Och enligt den där gamla, gamla boken som jag har läst allt det här i, så är daggkåpan t o m så sammandragande, så vi skulle kunna bli jungfrur igen, vad man nu skall med det till. Det ni!

Men för några år sedan började man dyka i sunden, och då hittade man ännu äldre grejor. Då hittade man 10 000-tals stockar och pålar, och de daterades till vikingatiden, till 800-900-talet. Så norra sundet, där färjan går nu för tiden, var blockerat i tusen år, från vikingatiden tills Göta Kanal skulle byggas. Då grävdes det sundet upp. Så den tiden jag talar om, då var farleden i södra sundet. Ordet Stegeborg kommer från de här stockarna, stegarna, och så borgen i mitten. Och det är troligtvis samma namnhistoria som vår huvudstad har, Stockholm. Där låg den holmen som ett naturligt lås, och så förstärkte man då med stockar. Stockholm har ju gått om Stegeborg, lite grann.

Sedan har vi en ö lite snett så, Kvarnholmen, där hade Gustaf Vasa en kvarn. Och bortom den, inom sikthåll, finns det en annan borg på vår gård som heter Skällviksborg. Men det var främst en bostadsborg – det här var främst en försvarsborg. Den är också från 1200-talet.

Och sedan har vi kyrkan som ni var i, och det är 12-1300-talet. Det beror på hur mycket man vill ljuga, men man kan ju säga 1200-talet, så hänger det ihop lite bättre.”

Här kom jag tydligen för långt från Britt och det hörs väldigt dåligt. När ljudet kommer tillbaka håller Britt på att komma in på Gustaf Vasa:

”…Då får vi en sån där berömd svensk kung, Gustaf Vasa. Alla älskar inte Gustaf, särskilt inte Nils Dacke, och han börjar ju dackefejden nere i Småland-Blekingetrakten. Han kommer som längst norrut hit till Stegeborg. Då har Dacke skickat hit tusen man för att belägra borgen. Det har troligen gått ganska enkelt, för det är nästan obemannat här inne.

Men han som leder Dackes män, han är lite ful. Han går in och säger: ”Om ni betalar mig lite rejält, så kan jag svika mina mannar här utanför”. Det var ju bara för grabbarna att hiva upp plånboken och köpa över ledaren. Tack vare det kan man skjuta ihjäl Dackes män utanför Stegeborg ”såsom kråkor”, berättas det. Ni ska se lite bleka ut nu, för det är lite otäckt!

Hans son, Johan den III anses vara född på Stegeborg, och han får så småningom ärva den här gamla töntiga medeltidsborgen. ”Nä, sa Johan den här vill jag inte ha”. För han är precis som grabbar idag, han vill ha det senaste och det häftigaste. Och för att få det får han sätta igång och bygga i 20 år. Under den tiden förändras utseendet helt på det här stället. Man bygger upp tornet, så det blir så högt som idag, och det andra är rester från 3-våningshus, som löpte i en sluten fyrkant.

Där var det ett valv som man kom in genom till själva borggården, och stod man här kunde man titta upp på byggnaderna som var nästan lika höga som slottet. Det var vitkalkade väggar, röda tegelstensbårder, mönjade fönsterspröjs och man satte tinnar och torn överst. Fint va?

Maud Söderhielm 2:1:3 1:1 och Jane Uggla (1:2:1 7:2)

Händer det något spännande här då? Inte när Johan bodde här, men när hans dotter, Anna Vasa, flyttar in på slottet blir det lite mer liv i luckan! Hon har en kammarjungfru som heter Sigrid Brahe. Sigrids föräldrar har bestämt att hon ska gifta sig med Erik Bielke. Det var bara det, att han var lång och ful och hade massa kvesor och finnar och Sigrid var inte ett skvatt intresserad. Hon ville byta till en urläcker sak som hette Johan Gyllenstierna. Men på den tiden fick inte tanterna byta karlar som vi hålls och byter idag. Hon var tvungen att hålla fast vid den fule Erik med kvesorna. Vad händer när flickan tänker på bröllopet? Hon tappar aptiten, går ner i vikt, får en massa infektioner. Och då tänker hennes chef, Anna Vasa: ”Jag måste hjälpa flickebarnet”.

Så för dryga 400 år sedan kallades det till kvällsgudstjänst här. Kyrkan låg där ovanför, alla masar sig iväg dit. Och när de sitter där, så upptäcker de: de är gäster på ett lönnbröllop mellan Sigrid Brahe och den stilige Johan Gyllenstierna. Så då fick de varandra till slut i alla fall. Det var väl roligt? Det tycker ni ja, men det tyckte inte adeln i Sverige. De blev ursura och sa: ”Vi måste sammankalla en riksdag och diskutera det här”.  Det blev i Söderköping, man hade några andra ärenden att diskutera än det här s k ”onsdagsbröllopet” men det var ju det här som var det roligaste. Då bestämde familjen Bielke med kvesorna, att ”får vi lite pengar blir vi pigga och glada igen”. Och de unga tu skulle verkligen få ett hemskt straff: de skulle isoleras från sina sura föräldrar. Så där fick de sitta ensamma och nygifta och nykära på sin lilla gård Fågelvik och pussa på varandra utan att träffa de äldre. Så kan det gå!

Nu kommer vi till Anna Vasas brorsa, Sigismund. Han är kung över Sverige och kung  över Polen. Han var katolik, det var inget poppis. Men adeln tyckte att han var en toppenkung, för han var så mesig så de fick göra precis som de ville. Men så hade han en farbror, hertig Karl. Han förstod inte varför den där skulle ha två länder och han inte något. Han går runt bland adeln och säger: ”Kan ni inte hjälpa mig, så jag kan få bli kung?” ”Nej, sa adeln”. Fast några går över på hans sida. Det är inte tillräckligt många, men med dem som bas går han sedan ner till bönderna. Och bönderna vill mycket hellre ha en bestämd kung som håller ordning på adeln. Så de ställer upp. Han får ihop 5000 man och tågar mot Stegeborg. Sigismund är i Polen när han får reda på det här och köper ihop en armé med lite skottar och lite polacker. En av dem som stöttar Sigismund är Andrew Keith, en släkting. Han var en berömd handelsman i Stockholm, och han lånar ut pengar till Sigismund.  Han seglar upp hit, och den 22 augusti 1598 drabbar 10 000 man samman utanför borgen. Blodet sprutar och huvudena rullar, och kung Sigismund håller precis på att vinna det här slaget. Men då händer det något. En av Sigismunds så kallade rådgivare rider fram till kungen, och så säger han: ”Har du tänkt på en sak?” ”Nä”, sa kungen, för han var så mesig, ”det har jag inte gjort”. ”Har du inte tänkt på”, sa rådgivaren, ”att det ser inte bra ut att vara svensk kung och komma med skottar och polacker. Vad gör dom här i Sverige? De slaktar och dödar dina egna undersåtar!” ”Herregud!” sa Sigismund. ”Men hur ska jag göra då?” ”Ja, blås av slaget!” ”Men jag håller ju precis på att vinna, jag har i princip vunnit!” ”Gör som du vill”, sa rådgivaren. Och Sigismund blev så nervös så han blåste av. Skulle han ha gjort det, tror ni? Nej, säger ni, för ni vet ju precis vad som händer.

En månad senare står ett jätteberömt slag i Sveriges historia, slaget vid Stångebro. Hertigen vinner över Sigismund och Sigismund rider från Sverige. Och de som tyckte det var käckt med en mesig kung råkar på en bestämd variant. Hertigen tar inga risker, han buntar ihop Sigismunds kompisar, och så hugger han huvudet av dem vid Linköpings blodbad år 1600. Tjopp, tjopp, så rullar huvudena kors och tvärs i centrala Linköping. Så kan det gå!

Nu är det 88 år kvar till slutet, orkar ni det eller? (Det gjorde vi!!) Hertigen har en son, Gustaf II Adolf. Vi lägger gossen åt sidan – och han har en dotter, Katarina, som är gift med Pfalzgreven Johan Casimir av Zweibrücken. De ville ju ha något fint ställe att bo på, det hör man ju på namnet. De tjatar sig till Stegeborg, flyttar in här och det blir hertigdöme 1622. De bor här och för ett enkelt och sparsamt 1600-talshov. Det är ungefär 60 personer som ingår i det. De har lite olika arbetsuppgifter, men framför allt ska de sitta med vid måltiderna och titta beundrande på hertigparet, som kände sig himla fina då. Då fick man sitta efter rang. Var satt doktorn då, tror ni. Var det fint att vara läkare? Det var mitt emellan, det var precis nyuppfunnet. Och då gjorde man helt enkelt så att man skickade barberaren på kvällskurs i styckning, och så kallade man honom för doktorn sen. Han fick sitta vid fjärde bordet. Stallmästaren då, han som hade hand om hästarna? Han är ju finast i hela hovet, det var ju han som såg ut att turbohästarna var trimmade åt grabbarna. Han sitter högst upp. 16 rätter per gubbe, så att de finaste fick de finaste, tre gånger varje dag. Man saltade maten mycket förr, för att den inte skulle bli förstörd. Vad tror ni händer om man äter 16 rätter salt mat? Man blir törstig! Och då vrålade grabbarna: ”Öl! Mera öl!” Ölen var nämligen ransonerad, det var bara

1,3 liter per gubbe och måltid tre gånger om dagen, och så 1,3 liter till natten, som tur var!

Det var vad de gjorde. Vad gjorde Gustaf II Adolf? Han var ute i 30-åriga kriget – tronföljden hann han inte riktigt med. En dotter, Kristina, fixade han i alla fall. Hon blev ju drottning ett tag, men tröttnade på det och abdikerade. Hon blir den sista i Vasa-ätten.

Då går man över till Katarina och Johan Casimir. De hade feta och frodiga barn. Den äldste blev kung Karl X Gustaf och den förste i den pfalziska kungaätten. Och de pfalziska kungarna är lätta att känna igen, Karl X, XI och XII, på den pfalziska underläppen. Kan ni gå hem och titta, ni kanske är släkt med dem också! Och i och med att Karl X blir kung, blir det lillebrorsan som får ta över Stegeborg. Han heter Adolf Johan och han är den siste som bebor slottet. Och han är så snål, så hans döttrar får knappt någon mat. De får bara lite gröt ibland. De blir magrare och magrare, och en mörk natt 1688 rymmer de från Stegeborg. De firar ner sig från en liten pinne högst upp på andra sidan, tyst och försiktigt så ingen hör. Tassar ner till vattnet, ror över sundet. Och på andra sidan väntar två utvilade hästar som flickorna slänger sig upp på, rider iväg i väldig galopp. Men för säkerhets skull, för att ingen skulle se vartåt de red, så var de lite fifiluriga. De vänder hästskorna bakfram. Tidigt James Bond-trick, tror jag. Men vi vet i alla fall vart de rider. De rider till kusinen Karl XI och han tar hand om dem. Och nästa år när deras pappa dör är han så snäll att han tar hand om hela Stegeborg. Och varför var han så snäll? Jo, när han blev kung fanns det inga pengar kvar i kassan. Det är inget kul att vara kung utan pengar, det förstår ju ni också. Så han kör igång reduktionen – tar tillbaks gods och gårdar. Söderköping är ingen stor stad, det här står tomt, öde och förfallet och 1731 är det uppe i riksdagen: ”Vad ska vi göra med Stegeborg?” Då räcker vår första lilla miljöpartist upp handen, och så säger han: ”Kan vi inte göra ett re-cycling castle, ett återvinningsslott?”

Birgitta Lundin, Idala 2006-07-17