Videointervju med Helen Burrough (2:6:7  3), gjord av Jan och Ian Flowler, transkriberad och översatt till svenska av Birgitta Lundin

”Ja, Helen, Ian och jag skall åka till Sverige om några veckor för att träffa många av våra trevliga dicksonsläktingar. Och vad de vill höra från dig är dina minnen, kanske från din barndom på Tjolöholm. Du åkte till Tjolöholm med din far?”

”Ja, och också med din mor, Blanche. Vi åkte dit, och min far – din morfar – måste låna baddräkt på Tjolöholm. Detta var naturligtvis roligt, för den passade honom inte riktigt. Den var helt randig och vi skrattade så mycket.”

”Hade den inte långa ben också? Jag tror jag har sett foton”

”Antagligen, ja du har sett foton.”

”Då bodde du hos Blanche Bonde?”

”Jag bodde i själva slottet, och jag var häpen över badrummen. Vackra, stora marmorbadrum, och jag hörde faktiskt från Erik och Greta, att idén kom från ett av de berömda hotellen i Berlin (Hotell Bristol – Birgittas anm.). Det har också vackra marmorbadrum. Det finns ju också vacker svensk marmor, som du vet.”

”Spelade du tennis på Tjolöholm?”

”Jag har spelat tennis på Tjolöholm. Men den tennisplanen finns inte längre. De gjorde en väg upp till slottet, för turisterna, antar jag.”

”Och kommer du ihåg byn som Blanche (Dickson) byggde?”

”Ja, vi gick alla på en promenad längs stranden, och där fanns små stugor. Och kyrkan är också berömd, förstås! Jag sände bidrag till kyrkoinsamlingen, när jag inte kunde åka till Sverige – den summa som jag skulle ha använt tillsammans med min man, som var gammal och sjuk. De har gudstjänst där ganska regelbundet.”

”De har renoverat den nu?”

”Ja, det har de.”

”Och sedan det andra dicksonhemmet du besökte: var det Sparreholm?”

”Jag har varit på Sparreholm också. Och vi hade verkligen en rolig tid, för faster Caline (Caroline 2:6:10) blev inbjuden att komma från Södertälje med Pappa och lilla mig, som var en liten flicka. Och vi skulle ta våra aftondresser med. Faster Caline såg helt förtjusande ut. Hon hade en rosett i sitt skärp – det var en vacker vid klänning hon bar.

Pappa spelade t o m biljard, och jag tror att vi alla var tvungna att åka hem till Södertälje. Det var en underlig situation, för tåget stannade bara för oss! Så som det händer vid Babinton (?) för Hertigarna av Beaufort. Man kan ringa, och tåget stannar, även om det är på väg från Göteborg till Stockholm. Och det roliga var, att Pappa orsakade lite kackel, för han var tvungen att knuffa Faster Caline upp på det höga steget, det var inte i nivå med plattformen. Som vi skrattade!”

”Men ni fick middag?”

”Ja, vi fick en väldigt god middag, men de kunde tydligen inte härbärgera alla oss tre. Det var nog ganska många människor där.”

”Och ni fick troligen ett par glas vin för mycket? (Ians kommentar)”

”Antagligen. Jag minns att middagarna alltid såg underbara ut, och tjänarstaben -skogvaktarna och stallpersonalen – kom in i uniform med vita vantar för att servera runt bordet, snabbt och elegant. Så vi behövde inte gå upp eller diska eller något.”

”Och jag kommer ihåg att min mamma berättade, att när ni gäster gick hem fick ni ofta en liten flaska 4711 cologne. Var inte det en liten gåva?”

”Jag minns inte det. Men jag minns att ingen någonsin drack vattnet från sjön. Man drack alltid Ramlösa ”vin” från särskilda flaskor. De finns naturligtvis fortfarande. Det är färskvatten från en källa. För man kan inte dricka vattnet i de många sjöarna i Sverige.

Vill du veta var din morfar och min far föddes? Min far föddes på Kyleberg . Det var i Östergötland, norr om sjön Vättern. Och det är ett spännande hus som Tom och mina små pojkar fick se. Det var helt i vitt trä med två torn. Men nästa gång vi var där hade det rivits. Det såldes som ett lantbruksuniversitet, och man vågade naturligtvis inte bo i ett så gammalt och stort trähus. Vi träffade lady, grevinnan Cronstedt (Helen säger ”Kronberg” men både det och ”grevinnan” är en missuppfattning - Birgittas anm.), som bodde i smedjan. Alla stora hus hade smedja, bageri etc. Tom och jag besökte henne, och hon var väldigt ledsen för att vi inte kunde stanna längre. Men vi var ju på väg till Stockholm!”

”Ja. Sa du inte att det fanns en sjö där som nu är fågelreservat?”

”Sjön Tåkern bakom byggnaden. Jag tror att det var vid Kyleberg. Men sedan går mitt minne till Stegeborg och ett annat hus där alla var lyckliga.”

”Haneberg (?), berätta om Haneberg”!

”Inte Haneberg. Min familj har inte haft mycket kontakt med det huset. Min far bodde med sina många systrar, 10 systrar, tills en eller två gifte sig, förstås i ett hus som hade tillhört en oäkta son till kejsaren. När farfar hade förlorat sina pengar, Axel Dickson, genom att vara styrelseordförande för en bank i Vadstena, där direktören inte var pålitlig och drack och förskingrade. Då fick de flytta för han hade gått i konkurs. Men hans tre bröder i Göteborg stödde och försörjde honom och lät honom bo, med sin engelska hustru Mehetabel Austin, inte långt från Stockholm. (På Skeppsta, Birgittas anmärkning). Axel och Carl-Ivan Yngström åkte på en resa för att se dessa platser, och de blev mycket väl mottagna av nuvarande ägare. Fast nu är förstås båda döda.”

”Nu Moster Helen, skulle det vara trevligt för alla att höra vad du kommer ihåg om dina tre fastrar, Florrie, Alice och Blanche. Florrie var din favorit, förstår jag. Var det inte så?”

” Florrie var den jag kände bäst, för hon var sträng. Hon var gift Quensel. Hon var gift med en religiös man i Uppsala, och de bodde granne med ärkebiskop Söderblom. Hon var en stor favorit, för hon var väldigt bra på att lära oss unga vad vi kunde göra för att hålla oss sysselsatta. Hon brukade gå till Arméns och Flottans affärer (Överskottslagret?), Dennysons Waxworks, med alla små askar och prydnadsting, och vi gjorde de vackraste julklappar. På den tiden köpte man inte saker, man tillverkade dem.”

”Så kom hon och bodde hos dig i England?”

”Faster Florrie kom varje år, för hennes man dog. Och jag fick faktiskt veta senare, när jag var äldre, att han var en mycket rik person som hade samlat juvelerararbeten. Och Faster Florrie var antagligen inte fattig själv heller, för Dugeons hade tydligen mycket pengar när de kom till Sverige och gifte sig.”

”Fick hon några egna barn?”

”Ja, det fick hon. Professor Quensel och kusin Kitty Helling! De kommer i mitt minne, och som jag har berättat för dig, så var kusin Kitty Helling gift med Edward Helling. Han var anställd vid Kungliga Slottet. Så Arnold fick utbildning på Slottet tillsammans med prinsessorna och sin förtjusande syster Maud. Maud var en mycket vacker flicka, och till sist gifte hon sig med en läkare. Men Maud arbetade inom socialtjänsten, och hon intervjuade fångar. Den enda kvinna som intervjuade fångar på Långholmens stora fängelse, som jag har hört är ett berömt hotell nu. Jag brukade gå över bron med Farbror Oscar, och han berättade en massa om släktingarna. Han hade en förtjusande fru, Amelie. Och hennes syster var en stor konstnär, som tyvärr inte levde länge. Men som tur är har jag fått en teckning av mina kusiner Harriet och Florence.”

”Fint.”

”Jag kommer ihåg hur Faster Florrie kom för att bo hos Mamma och Pappa när jag var mycket liten. Det var på Snelsmore slott och jag har små svart/vita foton av Faster Florrie. Och Farmor kom förstås också över och hälsade på. Hon var känd som ”Svenska Farmor” men också som Faster Bel, förstås (Här blandar nog Helen ihop sin Farmor med sin Faster, som också hette Mehetabel och kallades Bel). Hon bar alltid en liten hätta när hon hade blivit änka. Den var svår att få tag på i ylle under krigstiden för det fanns inte många transporter. Men vi visste alla att det fanns en bra förbindelse mellan Göteborg och London. Göteborg var känt som ”Lilla London”, och gröten från Skottland, som de ville ha, kunde komma fram. Annars, under andra världskriget som jag minns mycket bra – jag föddes under första världskriget – försökte Faster Florrie komma över för att hälsa på oss. Hon hade svår reumatism, men hon flög faktiskt till Vevey med en sköterska för att få gyttjebad. Hon försökte övertala mig att få någon att hyra ett hus i Vevey. Men jag var förstås för ung för att finna någon lämplig.”

”Nu, Moster, skulle jag tycka det vore roligt att höra lite nyheter om Axels och Oscars syster, Faster Louisa. Vad minns du om henne?”

”Jag kommer ihåg Faster Louisa. Hon var en underbar hustru till överste Tottie, som fick två söner med sin tidigare fru, som dog av tbc. En av dem, Henry, blev berömd chef över hela svenska armén. Och John blev affärsman, och han byggde ett vackert hus i Djursholm, som Tom och jag besökte. Han hade ett område där han kunde öva skjutning. Han var en mycket skicklig skytt.”

”Och vad kommer du ihåg om Faster Bel?”

”Faster Bel gifte sig men fick aldrig några barn, och Axel och Leila bodde i deras hus sedan deras Faster och Farbror dog.”

”Och vem gifte sig Faster Bel med?”

”Hon gifte sig med Karl Fries. Han var en mycket intelligent man, han var chef för KFUM i Genève. Alla kusiner brukade resa från Sverige till Genève och hälsa på och ha fantastiska ferier. Faster Bel och Farbror Karl Fries hade inga barn, och jag tror att hon var en av de första vita européerna som åkte till Vladivostok med honom och hans arbete, med KFUM, förstår du.

Jag kommer ihåg att jag som flicka måste gå på konserter i Stockholm och här. De är mycket förtjusta i körsång i Sverige, liksom i Finland och Holland också.”

”Var det för att samla in pengar för KFUM?”

”Ja, just det. Jag fick lära mig att niga för kungen och drottningen. Han var känd som ”Mr G” och var väldigt skicklig i tennis. Jag måste niga när jag var i närheten av dem.”

”Så han kallades ”Mr G” för han var Kung Gustaf?”

”Ja det är riktigt. Och han brukade åka till Cannes för att spela tennis. Men det sägs att han lärde mer om tennis i Särö, där det fanns en koloni av rika människor, särskilt Bondes. Blanche Bonde hade en villa där, ganska nära Tjolöholm vid kusten. Pappa brukade spela tennis där. Det sägs att han lärde kungen!

Jag hade en nära vän där, hon är 90 nu och bor i Spanien. Hon brukade springa (efter bollar?) för kungen i Cannes. Och vet du, jag brukade se honom när jag spelade i Båstad, som är en berömd tennisstad. Jag såg honom ha roligt, och jag tog hans foto, när han sa: ”Åh, ta mitt foto om du vill och ta min fot också!” Jag har allt det, och Marianne brukade springa för honom. Han gav henne ett par skor. Jag frågade om hon hade dem i en särskild låda. ”Nej” sa hon. Jag använder dem förstås!”

”Nu kommer vi till Faster Caline!”

”Ja, Faster Caline var en tillgiven assistent till sin mor.”

”Och Faster Connie? De båda arbetade som missionärer i Indien, gjorde det inte det?”

”Jag har aldrig hört talas om att Faster Caline arbetade i Indien. Hon stannade alltid och hjälpte Farmor. De hade naturligtvis tjänstefolk, och Klara var en berömd kock. Det roade mig att minnas när Blanche, min syster, var här, att hon och broder John tittade igenom Axels AJAD papper när han hade dött. Och de fann att AJAD fortfarande skickade pengar genom hans bank till Klara, som för länge sedan hade dött i Stockholm!”

”Verkligen!  Klara var inte den som hade följt med från Västindien, var hon?”

”Nej, det var en underbar liten slav som kom över med Farmor Austin. Hon var inte nöjd med sitt äktenskapliga liv, hon tyckte det var säkrare att åka hela vägen till Sverige med Dicksons. Faktiskt har ingen förklarat för mig hur Farmor mötte Axel Dickson, så hon kunde bli hans andra fru!”

”Berätta lite mer om Faster Louisa…”

”Faster Louisa hade ett smeknamn, och hon brukade rodna när Pappa tilltalade henne med smeknamnet. Hon var en underbar hustru till denne äldre, handikappade, översten, och skötte hans två söner, som var på väg att bli män, förstås. De gifte sig senare med förtjusande människor. De blev ganska berömda senare, Henry Tottie, arméchef och John Tottie, affärsman, och vi brukade träffa dem i Södertälje och i huset i Nacka. Faster Louisa hade detta fantastiska palmträd i sitt hem. När hon hade dött och det var släktträff, skulle Axel Dickson och Leila städa ur huset. Vem ville ha palmträdet? Det gick till en berömd danshall där jag ofta har dansat, bakom Grand Hotell i Stockholm.”

”Berätta nu lite om Faster Gracie!”

”När Faster Gracie bodde med sina systrar – hon var tyvärr handikappad och kunde inte hålla takt med allt som unga människor gjorde – men hon började sy de vackraste broderier. När hennes hem tömdes ville alla ha Faster Gracies vackra broderier. Jag är glad att kunna säga att jag har lite linne och broderier från henne fortfarande. Faster Gracie fann slutligen någon att leva med och fick ett litet eget hus.”

”Nu Helen, vill vi höra lite berättelser om Axel och Nancy och deras son James.”

”Som tur är kunde jag besöka Nancy på Stora Vikaryd, vitt trähus (slott), och jag hörde sonen James spela piano underbart. Nancy var änka, och jag träffade aldrig hennes man. Lilla Vikaryd var där James bodde med sin förtjusande fru, Vanja. Han blev till slut partiledare för de konservativa i Stockholm, tror jag. Och det är hans ättlingar som fortfarande bor och lever på Vikaryd med sin matlagning och…”

”De har en gård, tror jag, där de säljer köttet. Men berätta om James, han hade ett husdjur i sin ficka när han var i riksdagen?”

”En orm. Jag vet inte vad för slags orm det var.”

”Och var detta för att roa människor eller för att skrämma dem?”

”För att roa sig själv, tror jag. Han var den typen av människa. Han var full av skämt. En dag när jag bodde hos dem, så hämtade han mig – för att köra mig till stationen, tror jag – och då sa han: ”Lämnade du inte ens kvar tandborsten till mig?” Han var väldigt rolig. Hans son, Archibald, försökte följa i sin fars fotspår. Vanja, hans förtjusande mor berättade för mig, att han var tvungen att åka till Uddevalla för att träffa en kirurg. Tandläkarna hade sagt till honom att han hade cancer i munnen. (Detta är inte sant, en missuppfattning av Helen. BL:s anm.) Och han dog till sist. Det är hans familj som fortfarande bor på Vikaryd.

”Vi träffade Susanne.”

”Ja. Och mina vänner, Heymans, sänder mig tidningsurklipp om vad som händer. Jag känner inte denna generationen, förstår du. Jag hoppas de kan träffa er på Stegeborg om de har tid. Jag vet inte.”