|
     
Maud Söderhielm (2:1:3 1:1),
Marianne Högfeldt (2:1:3 1:2) och Birgitta Dickson
(2:1:3 1:3)
Tiden mellan
visningen av slottsruinen och drinken före middagen var
inte tillräcklig för att mina vänner från Tjolöholm
skulle hinna till sitt pensionat, halvvägs till
Söderköping, för att byta om, så vi samsades om mitt rum
på Trädgårdshotellet. Att iordningsställa tre kvinnor
som delar på ett badrum för middag tar sin lilla tid,
och vi hann inte till aperitifen, men vi missade inte
3-rättersmiddagen! Och det var tur, för den var läcker
alltigenom. Eftersom jag inte äter kött, så serverades
jag pocherad gös som huvudrätt – en delikat anrättning
med nyhetsvärde för mig, som mest äter saltvattensfisk.
Elsie Dickson (2:6:11 2:4) och
Florence Dickson (2:6:11 2:1)
Under middagen fick jag ytterst värdefulla och
personliga upplysningar om släktmedlemmar, framför allt
av Alice Danielsson, Jane Uggla (1:2:1 7:2) och Malin
(2:1:1 1:1:1 3) och Sven Öberg. Jag har tidigare
besökt Vibyholm, och även då fått information om Carl
Bonde, Malins farfarsfar, som en tid bodde på slottet
med sin hustru Blanche – en av mina tilltänkta
romanpersoner.
Marianne Högfeldt (2:1:3 1:2),
Hugo Nordenfelt (1:3:6 5:1:1)
och Florence Dickson (2:6:11 2:1)
|
Jane Uggla berättade underhållande om sin farmors
farmor, en av stammödrarna, Wilhelmina Charlotta Bratt,
gift med invandraren Robert. Jag kan bidra med ett
uttalande tillskrivet WC:s
(ber om ursäkt för att initialerna kan orsaka mindre
ädla associationer!) fars (Benjamin Henrik Bratt) kusk:
”När fröken Wilhelmina Charlotta var med i vagnen
flockades människor runt den för att beundra hennes
skönhet”. Och att hon var vacker kan man konstatera på
hemsidan – ”Släkten Dickson historia del II”. |
Sven Öberg (2:1:1
1:1:1 3), Charlotta Tidholm (1:3:5 3:1:1 p)
och Thomas Dickson (2:6:11 2:3) |
Helt oväntat fick jag också, tillsammans med resten av
middagssällskapet, en utförlig och roligt framförd
presentation av en av WC:s söner. Det var en av hennes
ättlingar, Hugo Nordenfelt (1:3:6 5:1:1), som
hörsammade Williams förfrågan. Och som en äkta Dickson
ställde han sig bara upp och flödade av humor, värme och
kunskap! Det är inte utan att man önskar att man hade
lite dicksongener… Via WC:s son Charles, läkaren, och
hans ättlingar kom Hugo fram till sin egen plats i
ledet.
Fortsättning på nästa sida
|
