maj 2010 

Dicksöner i Skottland maj 2010.

Vår familj bär så mycket intressant historia. Med lite fantasi och sinne för anekdoter kan vi följa Dickson via klanen Keith ända tillbaka till Bobinus Chatti som vi minns från Rembrandts målning på Nationalmuseum av Batavernas sammansvärjning. Den keltiske härföraren Bobinus flydde därefter undan romarna till Skottland år 76.

Vi känner väl våra släktnummer alltsedan bröderna Robert och James invandrade till Sverige från Montrose i Skottland tidigt 1800-tal.

När Dicksöner träffas har vi alltid riktigt trevligt. Det är något alldeles extra att umgås med fränderna i släkten Dickson.

Vad kan då vara bättre än att få resa tillsammans till Skottland för att botanisera i släktens skotska historia.  Detta var precis vad en grupp Dicksöner gjorde över ett förlängt veckoslut i maj 2010.

Resan bjöd på det mesta av dramatik, överraskningar, besvikelser och helt underbara stunder av gemenskap under bussturer och måltider.

Det stora askmolnet från Islands vulkanutbrott skingrades precis lagom för att alla deltagarna skulle kunna resa både till och hem från Skottland.

1700-tals slottet Huntly, utan närmare anknytning till familjen, än att det troligen var hit i trakten Bobinus en gång kom, blev vår bas, där vi sov och åt våra gemensamma måltider. Vi fyllde hela slottet och blev väl omhändertagna av ägarfamiljen med stor gästvänlighet, god mat och trivsam atmosfär.

1400-tals-bron mellan slottet och staden Huntly hade rasat så att endast de riktigt modiga nu vågade klättra över floden på de kvarvarande spillrorna. Ett tag i förberedelserna inför resan var det nära 70 personer som visat intresse att deltaga. Då bokades preliminärt även hotell inne i Huntly och uppe i Keith. Det hade blivit besvärligt att ta sig till våra gemensamma måltider. Nu fick alla de 39 deltagarna plats på Huntly Castle.

En utflykt gick till staden Keith där vi provade Skottlands kanske främsta Whisky på Strathisla Destillery, sedan länge ägt av Regals. Nästa dag var det utfärd till Montrose varifrån den svenska grenen av Dickson härstammar. Vi hittade familjens hus och besökte familjegraven i den av tidens tand ansatta begravningsplatsen belägen mitt i staden. Ett mäktigt möte mellan då och nu som gav inspiration till många olika samtal när vi spred ut oss på olika lunchställen. ” Skall släktföreningen restaurera graven eller låta den likt övriga gravar på platsen sakta åldras vidare?”  Svår fråga när vår historia blir så konkret påtaglig. När det känns som om 1800 inte alls var en länge sedan.

Alla med sinne för vår mer dramatiska historia fick blodad tand när vi besökte vikingahövdingen Camus grav och blev påminda om hur Robert Keith år 1010, precis 1000 år före vårt besök, efter att ha med sitt eget liv räddat sin kung Malkom II, blev upphöjd till ”Keith for ever”. Hur kungen doppade tre fingrar i hans sår och drog tre blodsränder över hans panna och sköld.  De tre ränder vi känner igen från den släktens vapensköld.

Nästa dag besökte vi kanske det mest spektakulära resmålet för klanen Keith. Dunottar Castle. Solen sken och den anslagna tiden på två timmar räckte definitivt inte till för att besöka hela det, med kusin James ord, ”ruinerade slottets” alla rum med sina spännande inskriptioner och ödesmättade historia från kampen mot Cromwell. Hur skotska riksregalierna räddades av en tjänstekvinna, hur man levde, stred och dog. Förhoppningsvis även älskade och umgicks. Besöka slottet är som att vara med i en film.

Därefter skulle vi ha besökt den lilla kyrkan Kinneff dit tjänstekvinnan lyckades rädda de skotska skatterna undan Cromwell och där de låg nergrävda invid altaret till 1660. Nu finns de att beskåda på Edinburgh Castle Museum. Busschauffören vågade inte köra fram på den lilla och vattensjuka vägen så vi fick improvisera en picknick i det gröna med Fish and Chips. Några provade även friterad Japp och påstod det var gott. Det är nog bara Dicksöner som behåller ett gott humör, skrattar och är glada trots att, ett eftertraktat besök i Kinneff kyrka, så snöpligt byttes mot en gräsmatta i ett småregnigt Stonehaven.

Därefter var det dags för nästa prövning. Ressällskapet intog staden Aberdeen för att känna doften av alla förfäder Keith och inte minst för att handla i en enligt löfte välsorterad affär, fylld med Keith Clan souvenirs and clothing. - De hade nästan ingenting vilket affärsinnehavaren högröd i ansiktet försökte bortförklara.

Igen. Dessa Dicksöner. Lugnt och stilla och med gott mod löstes frågan genom individuell shopping. Några hittade precis vad man önskade, andra hittade ingenting, men var lika nöjda för det - över ett glas öl.

Sista kvällen med gänget blev en riktig höjdpunkt. Det blev Champagne, kiltar, sång och musik. Den unge säckpipeblåsaren med sina tre förtjusande dansöser lämnade inget öga torrt. James hyllning till Haggis kommer att gå till historien.

Det är ett privilegium att få tillhöra släkten Dickson. Det är stort att få resa med sina släktingar i fädrens skotska spår.

Detta var min fjärde resa. Det blir säkert fler.

Ian Dickson Lauritzen 2:6:11 5:1