Vi äter en Scottish Banquet, som nästan har lika många rätter som våra menyer i Tjolöholms slottsmatsal (!) och hela kvällen går i skotskt tecken. Redan vid drinken har vi underhållits av en säckpipeblåsare, och vi får ytterligare  uppvisning och musik under middagen.

Nationalrätten, Highland Haggis, slipper vi naturligtvis inte undan. Det är fylld fårmage som kokats i ca 1 dygn - resten skonar jag läsarna från. Hur som helst, de som inte förut kände till innehållet - och således saknade förutfattade meningar - påpekar, att det faktiskt är riktigt gott. Välkryddat är det i vart fall, och som hjälp på traven får vi en "nip of whisky"  till rätten och sorbet med Drambuie efter den.

Innan Haggisen serveras berättar (ett bättre ord är "framför", ty det är fråga om verkligt teatraliskt framförande) säckpipeblåsaren hur Haggis tillagas. Det görs på skotska, eller gaeliska, varför vi är hänvisade till de uttrycksfulla gesterna och minerna för att hänga med. Vi får huvuddragen klara för oss, och Haggisen öppnas med ett snitt av den dolk som tillhör den skotska dräkten. Det liknar ett angrepp på en  medlem  tillhörande en fientlig klan.

Säckpipeblåsarens söta dotter uppför en dans över två korslagda svärd till sin pappas musik. Sedan tar James Ramsey till orda och presenterar Jamie Woodhead Dixon (han stavar så, det är tydligen så de till England utflyttade Dicksönerna stavar sitt namn). Jamie är sekreterare i Clan Keith Society och vi får ta del av en ytterst intressant och speciell berättelse om Keitharna och deras färgstarka historia.

Webmaster: Maud Dickson