Så störtade in i rummet den grymme greven
av vrede darrade hela sidan och baken
han ryckte Dunkan ur hans tafatta ställning
och skrek: "Nu är du tämligen på upphällning"

Han honom först försåtligt i ryggen stack
så han skadade sig illa och ropade "Ack!"
Hans öron med svärdet han sedan avslog
Då ropade Dunkan: "Nu kan det vara nog"

Men greven stannade icke med slagen
ty nu var han kommen riktigt i tagen
Han genomborrade Dunkan på flera ställen
och slutade inte förr än nio på kvällen

Under tiden satt Skinkan i vrede och knot
i sin hand höll han ännu grevinnans hand och fot
men nu blev turen att dödas hans
och han blev stucken med allt som fanns till hands

Grev Archibald levde som han var drucken
och Skinkan kände sig allt mera stucken
Till slut han nedföll för sin grevinna
"Farväl" han ropte "Jag nödgas försvinna"

Nu jublade båda de grymma makarna
ty bröderna lågo där båda på bakarna
Sen buro de liken till slottets källare
Där skulle de ligga tills de blivit snällare

Men nu begick Archibald det stora felet
att i sin gruvliga högfärd och stelhet
steka sin hustru på grevliga spettet
så hon döende frågte "Är du från vettet?"

Sen stod han på höjden av ära ock makt
Sedan han de trenne under sig lagt
Men snart börja samvetets röst att vakna
Han började Dunkan och Skinkan sakna

Nu insåg han att han bröderna båda
av grymhet dödat men ej av våda
med kniven han därför stack sig själv
och kastade liket i djupan älv

Se det var sagan om Douglas' slott
om Archibalds kärlek och hemska brott
Vad under då, om det spökar ännu
där hon bodde den högsinta låghalta fru

När månen står nedan i grönblek glans
då synes av spöken en gräslig dans
varandra i hand och i fot de ta
och skratta ett djävulskt: "Ha, ha, ha, ha!"