|
Frisläppta
kanadahjortar inte
populära i bygden

Caribu
Oscar Dickson köpte Skeppsta gård 1881 och lät då anlägga en 100 tunnland stor
djurgård norr om gården. Här hade han bl a den ståtliga kanadahjorten i hägn.
GÅSINGE (SN): l samband med Södermanlands läns jaktvårdsförenings 100-årsjubileum under 1995 ordnade Sven Lord från Ludgo en jaktutställning på Öster Malma. Under förarbetet med utställningen stötte han på namnet Oscar Dickson tillräckligt många gånger för att bli nyfiken på grosshandlaren, jägaren och viltvårdaren, som ägde Skeppsta gård i Gåsinge. Sven Lord började forska i äldre litteratur om Dickson och har bl a fått fram följande fakta.
|
Oscar
Dicksons far, skotten James Dickson, flyttade till
Sverige 1809 och grundade handelshuset James
Dickson & C:o i Göteborg. Genom affärer
främst i trävaruhandeln, lades grunden till en
mycket stor förmögenhet.
Oscar
Dickson övertog företaget vid faderns död och
förvaltade förmögenheten väl. Han köpte gods
och gårdar i syd- och Mellansverige och stora
skogsområden i Norrland. Hans markinnehav blev
med tiden mycket omfattande och han var på sin
tid landets störste enskilde
jakträttsinnehavare.
Stormecenat
Han
var också en stor mecenat och understödde flera
svenska forskningsfärder, bl a Andrées
expedition och Adolf Erik Nordenskiölds färder
med Vega i Asien och Europa.
1879
fick Oscar Dickson arrendera Visingsö av Kronan
och privata markägare och fick därmed
jakträtten på hela ön. Redan 1861 hade Dickson
planterat in rådjur, som fångats i Skåne, i
trakten av Göteborg. Han gjorde också
misslyckade försök att sätta ut skotska moripor
och uppförde 1872 ett fasaneri, som inte heller
slog väl ut. Fasaneriet flyttades därför till
Visingsö och där fick fasanerna
idealmarker.
Tusentals
fasaner släpptes ut årligen. |

Han var en förmögen
man och en stor mecenat. Oscar Dickson (2:5)
finansierade flera stora svenska
forskningsexpeditioner, bl a Erik Adolf
Nordenskiölds färder med fartyget Vega i Europa
och Asien. |
Detta
anses vara de första lyckade utsättningarna av fasaner i
Sverige. Han tog också över engelska game keepers,
yrkesjägare, till Sverige. De skötte
fasanuppfödningarna på ett professionellt sätt. Oscar
Dickson är utan jämförelse den enskilda person som,
lagt ned störst intresse på att tillföra vårt land
olika jaktbara viltarter.
Dov- och kronhjort
1869
arrenderade Oscar Dickson Skeppsta gård i Gåsinge och
1881 kunde han köpa gården. Dickson lät uppföra en 100
tunnland stor "djurgård",
vilthägn norr om gården. Där hade han dov- och
kronhjort. Dovhjortarna fanns kvar till sekelskiftet medan
kronviltet försvann från hägnet efter bara ett par år.
Vildsvin förstörde betet
1871 infördes vildsvin från Tyskland. Men de bökade upp jorden i hägnet och förstörde betet. Därför togs de bort sex år senare. 1874 tog Dickson hem kanadahjortar från England, en hjort och en hind. De fick kalvar som släpptes ut 1876. Stamdjuren blev dockfolkilskna och avlivades.
Kanadahjorten
är världens största hjort och kommer ursprungligen från
Nordamerika. De kan nå vikter upp mot 450 kg och en trofé
med 10~12 taggar kan väga 35 kg. Kanadahjortens indianska
namn är wapiti medan européerna kallar den elk.
Frisläppandet
av kanadahjortarna var inte populärt i bygden. Hjortarna
trivdes mycket bra i frihet och förökade sig. De uppehöll
sig i Gåsinge och Björnlunda. Men det uppstod problem när
hjortarna gjorde skador på grödor och skog. Skeppsta gärdskontor
fick betala ut ersättning för skadorna. Bönderna, som
drabbades av hjortarnas framfart, sköt bort djuren, när
de kom åt.

Oscar Dickson köpte upp gods och gårdar i syd- och Mellansverige liksom stora skogsfastigheter i Norrland.. Han arrenderade Skeppsta i Gåsinge från 1869 och inköpte gården drygt tio år senare. Han var aldrig bosatt på gården utan använde den som en försöksgård för
viltuppfödning.
Hjortplågan
Karl-Axel
Axelsson vid Domvalla i Gåsinge berättar, att hans
farmor var med och upp levde hjortplågan. Det var
på 1890-talet som kanadahjortarna kom i flockar och åt
upp havren. Farmor tog bössan och gick ut och tog stöd
mot en stor sten och sköt mot dem. För att klara sig
undan åtal för tjuvjakt, så var det vanligt att man
stoppade en rova i halsen på hjorten, så att det skulle
se ut som om den kvävts. Torpare, som hade det knapert förut,
tyckte inte om att Dickson släppte ut hjortarna.
Jaktförbud
1879
1879
infördes jaktförbud på kanadahjort i Sörmland. 1882 förde
Dickson in ytterligare två hjortar och fyra hindar från
Amerika. När de fått kalvar släpptes hjortarna ut och
uppe höll sig sedan i trakten. När kanadahjortstammen
var som störst, fanns det cirka 12 djur i frihet. I
jakttidskrifter från den tiden rapporterades om hjortar,
som olovligen fällts av tjuvskyttar, men att djuren
oftast låg kvar orörda där de fällts.
Oscar
Dickson avled 1897 och hans son Axel lämnade årligen
rapporter till länsjaktvårdsföreningen om
kanadahjortarnas förekomst i bygden. 1900 sågs en hjort
med en läktskottskada. Hjortarna fanns då kvar i Björnlunda,
men hade också setts i Gryts och Länna socknar. Året därpå
hade de utvandrat till trakterna av Åker och Länna, men
hade även observerats i Strängnäs. 1903 var hjortarna
tillbaka i Björnlunda, nu var det dock endast två eller
tre djur kvar. 1907 var kanadahjorten helt borta från de
sörmländska skogarna.
Djuren
sköts bort
Oscar
Dicksons stora förhoppningar om kanadahjorten blev ett
misslyckande, då djuren sköts bort av tjuvskyttar, säger
Sven Lord. Hjortarna tycktes trivas i de sörmländska
markerna, men de hade nog ingen framtid i vårt land, på
grund av de skador som de åstadkom på skog och grödor
och det nära släktskapet till vår kronhjort. Men visst
hade det varit spännande med världens största hjort
inom Daga Härads jaktvårdskrets.
Södermanlands
nyheter
Gnesta
0158-10206
Gertrud Hermelin


|