Släkten Dicksons historia. Del II
från och med Robert Dicksons invandring till Göteborg.

Källor: I huvudsak min svärfar Allan Dicksons (2:6:11 5) muntliga berättelse.
Robert Dicksons stiftelses arbetarbostäder av Thorsten Rinman

Ulla Dickson (född Stiernsten 2.6:11 5:2 P gift med Lars Dickson)

Även om industrialismen hade börjat komma igång i både England och Skottland, beträffande kol, stål och textil, så var skottarna sedan århundraden fattiga. Det var svårt att få någon utkomst annat än som legoknekt. Den äldste sonen, Robert Dickson [1], gav sig därför, med ett mycket litet kapital, iväg från Montrose till Göteborg och kom dit 1802. Han handlade då huvudsakligen med textil och spannmål, även i någon mån med malm och tackjärn. 

 Ganska snart blev Värmland hans huvudsakliga virkesresurs, Till en början var han köpare av virke, men efter hand köpte han marker och lejde folk i bygden, som avverkade timret.

Främst det förhållandet att det explosionssnabbt utvecklade Storbritannien saknade trä och Dicksönernas förmåga att öppna resurser i Sverige, gjorde familjen Dickson till en maktfaktor i landet.

James Dickson utnyttjade mycket skickligt den kris, under Napoleontiden mellan 1807 och 1814, som lamslog huvuddelen av handeln i Europa. Han lyckades tillgodogöra sig krisernas avigsidor. Han gifte sig 1814 med Margareta Bagge. Familjen Bagge har under generationer, dels ägnat sig åt den värmländska järnhanteringen, dels varit tillskyndare till Trollhättekanalens byggande, dels startat Göteborgs varvsrörelse. Efterhand utfördes alltså frakterna alltmer på egna kölar, på fartyg byggda vid Baggerska varven.

Den Dicksonska rederirörelsen var vid 1850-talets mitt Skandinaviens största och gick med fulla laster mellan England och Sverige. Särskilt importen av kolonialvaror, direkt hemförda som hela laster från transoceana produktionsområden, kunde på ett fåtal resor betala hela fartyget, speciellt under krigets högkonjunktur.

James Dickson hade startat den väldiga familjefirman under namnet James Dickson & Co. Från 1816 ingick också den äldre brodern Robert i firman. James var den store initiativtagaren och ägnade sig huvudsakligen åt timmer och malm. Robert skötte det löpande arbetet  firman, rederirörelsen och skeppsbyggeriet. En yngre bror, Peter Dickson, som var bosatt i London, övertog försäljningen under Dickson Brothers Ltd, med omfattande handel över hela världen, inte minst Amerika. Peter Dickson dog ogift.

På Robert Dicksons sida fanns tre söner: James, Edward och Charles. James kallades "Norrlands-James" eller "Bruksen" och gjorde de största norrlandsförvärven. Edward startade Göteborgsbanken. Charles var läkare och har lämnat spår efter sig, framför allt i Göteborgs stad. Även tillskyndare till de stora donationer gjorde fadern Robert  namnlöst. 

Han anlade ett tegelbruk och byggde om ekonomibyggnaderna i sten. Åt alla statare byggde han moderna, rymliga bostäder i tegel, med enskilda brukningslotter. Han byggde skolor och donerade till utbildningsanstalter.

Då de inte kunde finansiera det nya, startade Axel Dickson en bank - Wadstena Enskilda Bank. Det var före aktiebolagens tid, så Dickson var personlig garant för banken, som hade egen sedelutgivningsrätt. 

Med de ökande transportbehoven, byggde han också en järnväg till Ödeshög vid Vättern, så att betorna kunde transporteras med båt till Tanto i Stockholm. Han blev ledamot av jordbruksakademin och riksdagsledamot redan i den första representationsriksdagen. Han var förkämpe för lantbrukstull (till skillnad från sin medledamot och kusin, Charles Dickson). Axel Dickson fann att tiden i riksdagen mest gick åt till att lyssna på "okunnigt tal", samtidigt som han hindrades i sin uppfinnarglädje. Han undanbad sig därför återval till riksdagen. Hans engelska hustru dog och han blev ensam med tre döttrar, som därvid ärvde hälften av hans då stora förmögenhet. Han gifte om sig, även då med en engelska, med vilken han fick sju döttrar och två söner.

1879, då landet led under en svår kris, upptäckte A. Dickson vid en revision på banken, att disponenten gjort väldiga förskingringar. Dickson, som garant för banken, frånträdde därför alla sina tillgångar, så att ingen i trakten blev lidande på bankens konkurs. Han stod på praktiskt taget bar backe med sin stora familj. De flyttade till Skeppsta i Sörmland, där Axel Dickson blev disponent för det stora godset, som hans bror Oscar hade förvärvat av ägaren till Åkers styckebruk och kanonkonstruktören von Waredorff.

Axel fortsatte mycket framgångsrikt med framkorsning av kreatursbesättningar med korthorn långt före sin tid. Men eftersom han var utan förmögenhet, gården var inte hans och han därför inte hade fria händer, var hans skaparglädje i stort utbrunnen. Det var också slut med hans tidigare stora mecenatskap.

Han var, liksom sin bror, Oscar, (http://www.are.se/costum/Formhtml.asp?page=831) en framträdande jägare och medlem i kungliga jaktklubben och vän till Oscar II. Han inhägnade stora delar av egendomen och införde bl. a. kanadahjortar. Stora jakter hölls där med bl. a. prinsen av Wales, senare Edward VII, som gäst. Axel, denne ovanlige märkesman, dyrkad av sina underlydande, dog 1899.

Hans änka överlevde honom med 43 år, efter ett ovanligt levnadsöde. Hon föddes i British Guyana på skottårsdagen 1840. Fadern blev sedermera guvernör i Hongkong. Som barn hade hon egna slavar på sockerplantagen Demerara. Hon seglade som sextonåring, åtföljd av sin amma, till Europa, för att, som tidens förnäma flickor, gå på pension i Bonn. Resan tog tre månader. Som 21-åring blev hon slottsfru på Kyleberg, med det arbete och personliga insatser, som det krävde. Fullt vital kunde hon ända till sin död, vid 103 år och 10 månaders ålder, livfullt skildra tiden före nordamerikanska inbördeskriget.

Släkten Dickson har nu i Sverige endast 22 manliga medlemmar. 1976 firade de, som på far- eller morssidan är avkomma till Robert och James Dickson, 1900-årsjubileum sedan släkten flyttade från Storbritannien. De var då 876 stycken.

Källor: I huvudsak min svärfar Allan Dicksons (2:6:11:5) muntliga berättelse. Robert Dicksons stiftelses arbetarbostäder av Thorsten Rinman.

Ulla Dickson 

Vid 1800-talets inledning hade Napoleon ett fast grepp över en stor del av den europeiska kontinenten med undantag av Balkan, Storbritannien och Sverige. I Napoleons planer ingick att invadera även Storbritannien och i väntan härpå genomförde han en handelsblockad kallad Kontinentalsystemet. Då Storbritannien var starkt beroende av sin handel med andra länder, gällde det att söka nya marknader. Man vände handelsströmmarna mot USA och Latinamerika, men också mot Sverige där Göteborg med sin utmärkta hamn blev en viktig partner. Många skottar och engelsmän flyttade därför i början av 1800-talet till Göteborg och dessa familjer har påtagligt inverkat på Göteborgs merkantila, sociala och kulturella utveckling.