Annie  Elisabeth Dickson 1:3:5:4

1887–1966

av Kajs Tidholm.(1:3:5 3:3)
Upplästes vid Dicksonska  släktföreningens årsmöte på Tjolöholm,
söndagen den 26 maj 2002 av Birgitta  Wahlman (1:3:2 2:2:2)
 

I den stora Dicksonska släkten har naturligtvis under  tidernas lopp funnits många märkliga och märkvärdiga personer. Jag ska berätta  om en av dem. Hon hette Annie Elisabeth Dickson – visste någon här att den lilla  damen faktiskt en gång blev World Champion i fäktning? Det var i Paris och året  var 1918.

Men för att börja från början: En av Robert Dicksons söner var Charles  Dickson, läkare riksdagsman m m. En av Charles’ söner var James Henry Dickson,  vanligen kallad Harry, som ägde Wärnsta gård i Närke. Han och hans hustru Maria  från Riseberga fick fem barn, döttrarna Harriet och Kate – som blev min mor –  sönerna Allan, som dog redan vid två års ålder, och Ralph. Och så Annie  Elisabeth.

Om Ralph kan det vara intressant att berätta att han som liten  drabbades av en svår sjukdom. Många läkare konsulterades till dess en av dem gav  beskedet: Den här sjukdomen har hittills varit okänd i Sverige. Vi kallar den  barnförlamning. Det här måste ha varit ungefär 1895. Ralph fick en bestående  förlamning i höger arm och sida men blev trots det skicklig och framstående  advokat. Men nu skulle det ju handla om Annie Dickson. Hon hade försett sig med  kloka och förutseende föräldrar – mor Maria översatte, så godsägarfru hon var,  en hel del romaner åt Norstedts förlag – och föräldrarna ansåg att Annie borde  ha någon utbildning, inte bara läsa för guvernant hemma på Wärnsta. Språk  naturligtvis och viss kontorsutbildning. Det var säkert mycket ovanligt på den  tiden. Hon kom så långt i sitt yrkesliv att hon under några år arbetade som sekreterare åt Carl Grimberg, som säkert någon minns som berömd historiker och  författare till Svenska folkets underbara öden, som kom ut i många band. Det var  under åren i Stockholm, som Annie blev medlem av den kvinnliga Fäktklubben, där  unga damer i societeten

umgicks och roade sig med att spela teater, anordna  soaréer men framför allt öva fäktning. Och Annie blev snart skicklig och  framgångsrik. Hon vann allt fler tävlingar och samlade alla tidningsutklipp i en  tjock pärm, som nu finns hos Föreningen för Fäktkonstens Främjande i Stockholm.  Det var inte stora rubriker på den tiden, bara små kortfattade notiser. Men den stora triumfen måste ha varit i Paris 1918, då hon blev World Champion på  florett. – Själv var jag inte ens född den gången och fick höra talas om  evenemanget långt senare. Men många år senare såg jag henne fäkta. Hon var då en  medelålders otränad dam och hennes motståndare var min storebror Hugo. Vem som  vann behöver jag kanske inte säga. Det tog kanske två minuter. Storebror var  mycket snopen och jag och min yngre bror desto mer förtjusta. Hugo var ung och  vältränad karlbergskadett, men det hjälpte föga. Vad som hände efter  mästerskapet i Paris är jag inte riktigt säker på – jag var ju inte ens född på  den tiden. Men tydligen hade hon drabbats av tuberkulos och skickades, som  vanligt på den tiden, till ett sanatorium i Schweiz. Observera att den unga  damen reste ensam genom Europa – det var nog inte så vanligt. Jag tror att hon  fick vara på sanatoriet i ett par år, men när hon blivit frisk och skulle  återvända hem, var det inte längre till Wärnsta hon kunde resa. Egendomen hade  sålts till dottern Harriet och hennes man. Hennes far hade dött i januari 1920  och mamma Maria hade flyttat in till Örebro, där också brodern Ralph och syster  Kate med familj – min familj – bodde.